Känslomässigt arbete i en relation

Anders Dahlgren funderar på FB Anders Dahlgren funderar på FB
Vad funderar du på Anders? frågar Facebook

Känslomässigt arbete i en relation

Vem generellt, bär det känslomässiga arbetet I en heterosexuell relation?
Det jag ser omkring mig, är att det I huvudsak hamnar hos kvinnan.
Mannen tyr sig till kvinnan och kvinnan tar på sig rollen.
Kvinnan: ”För det händer ju ingenting om inte jag gör jobbet!”
Mannen: ”Det där är min fru bättre på.”
När en kärleksrelation, mellan en man och kvinna, tar slut, så står ofta mannen ensam med sina känslor medans kvinnan ofta har en eller många kvinnliga vänner som hon kan vända sig till för att bearbeta sina känslor.
Är det nu som mannen lättare än kvinnan, generellt, hamnar I destruktiva tankar, känslor och aktiviteter, då han oftare stänger in sina känslor istället för att bearbeta dom tillsammans med en annan person?
Är det också nu som sambandet blir tydligt I hur kort tid det kan ta för mannen att inleda en ny relation med en ny kvinna, medans det kan ta längre tid för kvinnan innan hon känner sig mogen för en ny relation? Mannen finner kanske ett samtalsstöd för bearbetning av den tidigare relationen, I en ny kvinna och en förälskelse uppstår. Kvinnan å sin sida, kanske attraheras av mannen som öppnar upp sig för henne och får vara ett stöd för mannen. Mannen behöver på nytt, inte själv skapa ett socialt nätverk utanför sin relation med den nya kvinnan. Här ser jag också risken med att den nya relationen, kanske tar formen av en terapeutisk relation än en relation där respektive part står själv. Där man delar upplevelser, mål och stöttar varandra I livet.
När så kvinnan en dag har fått nog av att vara mannens emotionella stöd, och går ifrån mannen, som står där med ett stort frågetecken ”Jag fattar ingenting! Hon bara gick!” och han åter igen gör sig ensam med sina känslor.

Är detta ett fenomen som upprätthålls av båda parter?
Kvinnan som tar på sig ansvar för det emotionella arbetet I relationen och mannen som inte har något att invända I det och därför inte aktivt ser till att bryta det mönstret?

”Jag kan inte prata med mina manliga vänner om känslor. Det känns pinsamt och svårt. Vad skall dom tycka om mig då? Jag vill ju inte verka svag. Som riktig man ”skall” man ju kunna klara sig själv.”
”Det är så mycket lättare att prata känslor med en kvinna. Dom förstår mig mycket bättre.”

När tränas vi män på att tala om känslor?
Hur är synen hos män om andra män, när män öppnar sig och pratar känslor på djupet?

Det finns något I synen på manlighet som hänger sig kvar, att vara den starka som inte visar känslor, utan biter ihop om det något blir jobbigt I livet. ”En riktig man klarar sig själv!”

När tex. grät du som man senast?
När grät du så att någon annan såg dig gråta? Hur kändes det I dig då?

Om jag tänker tillbaka på mitt liv och dom väldigt mansdominerade miljöer jag har vistats I, fram till dom senaste åren, så kan inte jag se att manlig sårbarhet har välkomnats som något positivt. Sårbarhet kanske istället vänts emot mannen. Sårbarhet som ett svaghetstecken, I stället för att mannen är stark just för att mannen är I kontakt med min sårbarhet, sina känslor och har ett språk att förmedla vad som pågår inombords. Att det inte bara är den fysiska prestationen som är viktig.

Det känns som vi män, gemensamt, har ett viktigt arbete framför oss.
Att tillsammans hjälpa varandra att komma I kontakt med vår sårbarhet utan skambeläggande.
Att faktiskt kunna vara ett emotionellt stöd för varandra och inte ”bara” finnas där när det är något fysiskt som skall utföras.
Tänk om det vore lika lätt för män att dela tex. en stark upplevelse från en fotbollsturnering som att dela varandras inre liv.
Jag tror att vi alla I samhället skulle vinna på det.

Edit: Om du önskar dela texten, så är det fritt att dela. Det värmer mig att den berör så många.
Anders Dahlgren

Har du en artikel om tantra/ relationer du vill dela med dig av? Maila gärna genom att fylla i detta formulär